söndag 23 oktober 2016

My ending to "Murder my dear"

-” I will get it! And it will give you time to think about your explanation.” Sonia said as she walked to the phone and answered it. 
-” Hello, this is Sonia.” 
On the phone
“ Yes Hello, this is Detective Inspector Harry Jarvis”. Jarvis said. 
“ Oh, Hello inspector. What's on your mind?” Sonia asked curiously why he was calling her. 
“ I want to talk to Detective Constable Fletcher. I believe he's with you.” Jarvis answered. 
Yes, of course. Hold on.” Sonia said. 
Sonia walked over to Flecher on the couch and reached out her hand to give him the phone. 
“Who is it?” Flecher asked before taking the phone. 
“ Answer and you will see” she answered. Flecher grabbed the phone and answered it. He finally hung up the phone after what seemed to be ages. 
“ So?” Sonia asked. 
“ Detective Inspector Harry Jarvis is coming over” he answered suddenly looking very pale. Was it something that bothered him? Sonia thought. He's acting really strange. 
30 minutes later…
It was a knock on the door, one knock, two knocks, three knocks. 
“ Hello Detective Jarvis” Sonia said as she opened the door. “ What's the hurry?” She asked. 
“Let me talk to Flecher” he said bursting inside the apartment. After him came a long grey haired man, Detective Sergeant Mickey Watts. Sonia closed the door and walked in to the kitchen to find Jarvis and Flecher arguing. 
I didn't do it! How can you come her and accusing me to have murdered a man.” Flecher almost shouted.
“ The fingerprints didn't match, we arrested the wrong man and you were the only one there running away and told us that you saw blood on his raincoat. You are the only one it can be!” Jarvis shouted back. 
“I don't believe it, I have a perfect explanation to what happened that night.” Flecher said. 
“Let's hear it then. What were you doing near Lamburne’s house that night?” Sonia said. 
I was just taking a long walk, I wasn't feeling so good after the dinner party in the office that night, so I decided to take a walk around the neighborhood. It isn't something big, really it isn't and I can prove that it wasn't me” Flecher said crossing his arms. 
“How?” Watt said looking a bit nervous.
If it was me, why would I tell you that I saw what happened and tell you all the details of what I saw and do I have to remind you, I gave you the fingerprints!” Flecher said. 
“ Well if it wasn't you who was it then?” Jarvis said. He was clearly desperate for an answer. 
“ Well, I may have an idea. The only one who knows about the fingerprints and took care of them was Detective Sergeant Mickey Watts. He maybe mixed up the fingerprints to trick everyone that it was Flecher” Sonia spoke up. 
“ But why would he-” Jarvis cut off in the middle of his sentence. 
“ What is it Sir” Flecher asked. Sonia turned around. Detective Sergeant Mickey Watts had disappeared without a trace. 

fredag 2 september 2016

Var kommer höstens färger ifrån?

Var kommer höstens färger ifrån? 

Utförande: 
Först hämtade vi fyra blad utomhus, efter det delade vi bladen i små bitar och la ner i en mortel. När vi gjort det hällde vi ner en liten mängd med aceton. Efter ett tag av bladning blev bladen bleka och vi hällde ner den klorofyllvätskan i en bägare. Sedan klippte vi ut en rektangel av filterpapper och la i bägaren precis så att vi kunde vika den över kanten. Nu behövde vi bara vänta i ungefär 30min tills att vätskan sugits upp.






Resultat:
Vi ser på pappret att filter papper har fått olika färger. Först högst upp kan vi se en gul nyans och sen en grön färg som sedan kommer i en liten ljusare nyans. 


Slutsats:
Den metoden som vi använde kallas kromatologi. Den fungerar genom att ämnen får sugas upp i pappret. Små molekyler klättrar högt och snabbast men de större molekylerna klättrar långsammare och kommer inte så högt upp. Anledningen till att bladen ändrar färg är för att bladen innehåller alla färger och då på hösten vill träden spara energi. Då suger alltså trädet in grönt klorofyll. Då syns det gula och röda.  

onsdag 11 maj 2016

Fortsättning på Thomas Hallings "Dennis"

Dennis svarade
Det var Maria. Dennis tryckte telefonen mot örat, det var lite svårt att höra. Vattnet vid hamnen slog sig mot kajen och det svaga ljudet av fiskmåsar hördes lite längre bort. “ Hallå?” Marias röst hördes genom telefonen. Dennis skuldkänslor kröp fram inom honom. För nån timme sedan var han på väg till Marias hus med kniven i ett starkt grepp i hopp om att få döda hennes bror. Men nu skulle han starta ett nytt liv. Den gamla Dennis är borta nu. 
Vad skulle han säga? 
- “Dennis” Sa Maria. Dennis harklade sig.
- “Ja” fick Dennis fram
- “ Jag ville bara tacka dig för att du räddade min brors son” sa hon lite tystare. 
- “Det var inget” sa Dennis. Han märkte hur konstigt det lät. Han kände sig genast lite generad. Vad höll han på med? Han var inte sig själv. Men på något sätt kändes det bra. 
- “ Ja, det var bara det jag ville säga till dig. Jag fick inte chansen att prata med dig innan. Men jag måste nog lägga på nu. Hejdå Dennis” sa Maria. 
- “ Hallå, vänta!” Ropade Dennis i luren. Men Maria hann lägga på. Typiskt. Han ville inte ringa tillbaka.Han klandrade inte Maria för att tycka illa om honom. Den Dennis han var innan var hemsk. Det livet han levde var bortkastad tid. Han hade utsatt sig själv för våld och problem. Det hade gått ut över den enda saken som han älskat i sitt liv. Han kände sig tung i hela kroppen. Solen sken och speglade sig i vattnet. Någonstans där nere på botten låg den gamla Dennis. Han tittade mer i vattnet ett tag men bestämde sig för att gå hem. Stegen kändes tunga och vägen hem tog en evighet. När han kom hem såg han sprit flaskan ligga på golvet. Han tog upp den och slängde den i papperskorgen. Sedan gick han och la sig. Han vaknade av att Blixt slickade honom i ansiktet. Blixt ville säkert få komma ut. Dennis reste sig upp tog Blixts koppel i handen och gick ut. Solen höll på att gå ner och det enda som hördes var vinden som vajade. Han satt sig ner på en bänk. Plötsligt kände han en hand på hans axel. Han ryckte till och vände sig om. Hennes mörka hår la sig ner på hennes axlar och hennes ögon glittrade. Maria. Hon stod där och tittade på honom. Dennis var förvånad. Hon satte sig ner bredvid honom och hälsade på Blixt. Dennis fick inte fram ett ord. Det snurrade runt i huvudet på honom. 
- “ Du har en fin hund” sa Maria plötsligt. Utan att tänka log Dennis lite svagt mot henne. Det måste varit första gången han lett på ett bra tag. Maria log tillbaka. 
Du, jag är ledsen för allt jag sagt och gjort. Det har aldrig varit meningen. Det var fel, jag var inte mig själv och jag…” Mer han Dennis inte säga.
- “ det är okej, jag förstår.” Sa Maria. 
- “ hoppas du kan förlåta mig” sa Dennis
- “Det Hoppas jag med” sa Maria och reste sig upp. Hon sträckte fram handen för att Dennis skulle ta den. Dennis tog tag i hennes han och tog tag i Blixts koppel. Dom gick en lång promenad. Förbi parken och förbi fabriken i skogen. Förbi allt gammalt och på väg mot det nya.