Dennis svarade
Det var Maria. Dennis tryckte telefonen mot örat, det var lite svårt att höra. Vattnet vid hamnen slog sig mot kajen och det svaga ljudet av fiskmåsar hördes lite längre bort. “ Hallå?” Marias röst hördes genom telefonen. Dennis skuldkänslor kröp fram inom honom. För nån timme sedan var han på väg till Marias hus med kniven i ett starkt grepp i hopp om att få döda hennes bror. Men nu skulle han starta ett nytt liv. Den gamla Dennis är borta nu.
Vad skulle han säga?
- “Dennis” Sa Maria. Dennis harklade sig.
- “Ja” fick Dennis fram
- “ Jag ville bara tacka dig för att du räddade min brors son” sa hon lite tystare.
- “Det var inget” sa Dennis. Han märkte hur konstigt det lät. Han kände sig genast lite generad. Vad höll han på med? Han var inte sig själv. Men på något sätt kändes det bra.
- “ Ja, det var bara det jag ville säga till dig. Jag fick inte chansen att prata med dig innan. Men jag måste nog lägga på nu. Hejdå Dennis” sa Maria.
- “ Hallå, vänta!” Ropade Dennis i luren. Men Maria hann lägga på. Typiskt. Han ville inte ringa tillbaka.Han klandrade inte Maria för att tycka illa om honom. Den Dennis han var innan var hemsk. Det livet han levde var bortkastad tid. Han hade utsatt sig själv för våld och problem. Det hade gått ut över den enda saken som han älskat i sitt liv. Han kände sig tung i hela kroppen. Solen sken och speglade sig i vattnet. Någonstans där nere på botten låg den gamla Dennis. Han tittade mer i vattnet ett tag men bestämde sig för att gå hem. Stegen kändes tunga och vägen hem tog en evighet. När han kom hem såg han sprit flaskan ligga på golvet. Han tog upp den och slängde den i papperskorgen. Sedan gick han och la sig. Han vaknade av att Blixt slickade honom i ansiktet. Blixt ville säkert få komma ut. Dennis reste sig upp tog Blixts koppel i handen och gick ut. Solen höll på att gå ner och det enda som hördes var vinden som vajade. Han satt sig ner på en bänk. Plötsligt kände han en hand på hans axel. Han ryckte till och vände sig om. Hennes mörka hår la sig ner på hennes axlar och hennes ögon glittrade. Maria. Hon stod där och tittade på honom. Dennis var förvånad. Hon satte sig ner bredvid honom och hälsade på Blixt. Dennis fick inte fram ett ord. Det snurrade runt i huvudet på honom.
- “ Du har en fin hund” sa Maria plötsligt. Utan att tänka log Dennis lite svagt mot henne. Det måste varit första gången han lett på ett bra tag. Maria log tillbaka.
Du, jag är ledsen för allt jag sagt och gjort. Det har aldrig varit meningen. Det var fel, jag var inte mig själv och jag…” Mer han Dennis inte säga.
- “ det är okej, jag förstår.” Sa Maria.
- “ hoppas du kan förlåta mig” sa Dennis
- “Det Hoppas jag med” sa Maria och reste sig upp. Hon sträckte fram handen för att Dennis skulle ta den. Dennis tog tag i hennes han och tog tag i Blixts koppel. Dom gick en lång promenad. Förbi parken och förbi fabriken i skogen. Förbi allt gammalt och på väg mot det nya.
